Den doftar urskog, ångar blod, kol, flodpråm.Den dundrar skott in i gröna fuktstinna djungelmörkret. Hjärtat av Kongo slår hårt, sjukt, av ond, bråd död. Romanen är en smärta som aldrig sedan lämnar en. Han bara berättar, rätt lakoniskt om människans ondska, hopp, övergivenhet. Ingen är värre än den andra. Ingen verkar fundera för mycket kring sina handlingar, moralen i dem eller lidandet det påför andra, men supa ner sig i sin sorg, det gör man.
Han predikar inte. Han bara för i pennan denna kokande gyttja som Kongos koloniala tid är.
Enligt enögd ideologi, borde den vita vara ond och den svarta god. Men så är det inte hos Conrad. Alla är människor och alla tjänar samma gud : den blodtörstiga, starka, livskraft som vill älska och ha pengar.
Och bakom hörs den okuvliga sången. Ur svartas munnar, ur vitas. Det gör boken till en sanslös, övergripande berättelse bortom moderiktingar i ideologin, bortom svart-vitt-tänkande.
Att Joseph Conrad skildrar människors öden så innerligt och så på avstånd, ger mystiken. Jag, läsaren får lov att ställa frågorna. Och svaret ger sig själv - det finns inget enbart gott, inget enbart ont. Men när Mörkrets hjärta slår, då häpnar man. - Är det så, man gör, i de svarta gärningars land -.
THE LAND OF THE HAND-MAIMED.
På min bild, som är rätt stor och har hängt på Liljevalchs i Stockholm, har jag skapat porträtt av belgisk Kongos ägare från 1860 tills 1920.
Han är kung Leopold II av Belgien. Jag har gett honom yxa och svärd, istället för armar. 5 - 10 miljoner döda, lär hans äganderätt ha kostat i svarta liv. Han var inte styrare av kolonin, enbart mottagare av intäkterna för gummi, tappad ur träden i urskogen. Svarta stamhövdingar och enskilda vita funktionärer ledde slavgängen som gjorde grovarbetet i skogen. Den som kom hem med för liten skörd, fick en hand avkapad. Därav "smeknamnet" på detta enorma rike: The Land of the hand-maimed.
Bödlarna, som även tog liv, var de svartas egna stambröder. När pengar råder, när makt råder, finns ingen solidaritet ens med egna folket.
Så var det då, så är det nu. Fortfarande pågår slaktet av människor i Kongo-Kinshasa.
Detta rike är stort, otroligt rikt på mineraler, vatten, urskog, ädelträd. Pengarna hamnar hos korrumperade furstar och presidenter. Folket slåss stam mot stam, nu med automatvapen och massvåldtäkt av kvinnor och barn. Grymheterna är hårresande. Männen har förklarat sitt beteende med att de är män och behöver kvinna och kvinnor finns för att män skall få ta dem.
Människan har till alla tider haft väldigt god råd på människor. Folk har slaktats på offeraltare, slaktats i krig, i revirstrid, i jakt på mat, på makt, på pengar. När magen är tom och åkern likaledes, har kriget om maten flammat. Och när börsen skall fyllas, är ett liv inte mycket värt.
Skall vi lägga skulden för detta på den vita rasen? - Så som vi lätt gör nu? Är det så enkelt som att Afrikas svarta befolkning är så lätt att leda, så ett vitt fingerknäpp får folket att begå de värsta vidrigheter? Skall vi degradera miljontals personer till marionetter utan egen tankeförmåga? Som om de vore så lågt stående att de bara är psykfall och rö för vinden? - Enfaldiga varelser, född goda och varkatigt fördärvade för ca 100 år sedan av koloniala krafter?
Eller är det så att människan är just den vi alla känner: född med gott och ont inneboende. Född med förmågan att bilda rovgirig mobb, alla grader, och dessutom att kunna utföra de mest godhjärtade handlingar - i en och samma människa. Och utrustad med förmågan att välja mellan ont och gott.
Och född till att ta ansvar för egna handlingar och för flockens, både dess handlingar och överlevnad. - På just det sättet som gjort oss framgångsrika. Och som fött så många frågetecken: är det mänskligt att handla så? Så som vi människor gör.
